Tjoho, nu följer jag mig själv!

Som det vrak Unge Herr Vrakersson är. För vem skulle man väl annars följa in i de nya året, i det nya decenniet, rätt in i det av blod nypolerade kaklet.

Vem är dummast, vraket eller vraket som följer efter? Fan vet.

Min dekadenta och alldeles för odansade bak ska nu till tonerna av alla otaliga Vrakers-hits ta mig och er alla in i det nya. Svart är det nya. Det gamla likaså. Yrar jag? Det måste vara för beatet. Yr gör det mig. I hela min lilla skalle.

Mr Ron hälsar även han ett misshandlat nytt år, under stundom dinerandes på en canapé.

PK

Ibland får jag en känsla av att det går att bli tråkigare
för nån som är rolig, men det är svårt för nån som är
lite tråkig att bli rolig.
Den som väljer att vara allvarsam får svårt att vara skämtsam,
det måste hela tiden vara nån mening med det som sägs
och det som görs. Har man väl blivit vuxen får man
inte bete sig som ett barn. Då får man bara ha
"barnasinnet kvar" kvar och fnissa åt tokroliga saker när
det passar sig och sen göra sig löjlig bara en gång
om året när det råkar vara kräftskiva eller maskerad.

Jag förstår inte.

Jag vill inte vara allvarlig och om jag måste vara det
så är det med ironi och sarkasm.

Snälla The Vrakers, hjälp mig, låt mig vara ett barn
för alltid, jag ligger med er om jag måste. Nej! Jag
gör det gärna.

god natt och sov vått, som sängvätarn sa.